Jag är inte en sån person som klappar mig själv på axeln eller ger mig själv speciellt mycke beröm för saker och ting men idag när jag stod i stallet och Sofie Andersson-Wallin och jag pratade så helt plötsligt fastnar meningen hon säger och jag känner mig stolt. Vi pratar om Leia och hon nämner "jobbet du (jag) lagt på henne" och då där i den sekunden är första gången som jag på riktigt inser vilket jobb jag lagt på henne och hur långt VI har kommit tillsammans. Jag har alltid gillat "svåra" hästar men Leia har sen dag 1 varit en utmaning utöver det vanliga och stundtals har jag vilat slita mitt hår över henne. Idag hade vi ett sånt där pass där hon var så himla fin och vi var bara så samspelta. Hon har äntligen börjat jobba med mig och sakta men säkert börjar vi bli ett team. Idag var första gången som jag klappade mig själv på axeln och sa högt till mig själv "att det här det har du gjort bra" . Vår resa har bara börjat men jag ser fram emot varje dag med denna lilla tjej.
Motgångarna vi möter föder framgångarna vi kan njuta av❤❤
